torsdag 13 augusti 2009

Ute på andra sidan...

Min man (vad konstigt det känns att skriva så... så högtidligt på nått vis... "Freddan" funkar nog bättre...). Jag börjar om...

Freddan konstaterade i morse att "nu är vi snart ute på andra sidan". Under hela bygget har vi gång på gång peppat oss med orden "tänk när vi är ute på andra sidan", förbi bygget och den konstanta pressen över att nästan aldrig ses eller ha tid för något annat än byggandet och logistiken runt alla delar i vår familj. Det har varit en enorm press och många gånger har jag känt att vi inte kommer fixa det. Att vi kommer bli familjen som inte klarade av det. Men som tur är så vänder tråkiga dagar till något bättre och så helt plötsligt är man snart ute och förbi hela byggprosessen. Jag hade aldrig kunnat förutse att det skulle bli så kämpigt och tungt. Jag vet inte varför vi utsattes för en sådan enorm prövning genom alla hundra sjukdomar vi hade i våras. Men vi har iallafall sluppit strul med hantverkare, husfirmor och liknande. Å det är väldigt skönt.

Väl ute på andra sidan så kan vi konstatera att vi klarat av bra mycket mer än vi visste att vi var kapabla till. Det har inte varit någon lätt resa. Inte på något sätt, men det gäller att helt enkelt inte ge upp! Inte på något eller någon. Allt löser sig på ett eller annat sätt. Det kanske inte blir som man tänkt, det kanske inte blir kul, men det löser sig. Det kanske till och med blir bättre än väntat.

Jag har svårt att skriva om hur fantastisk och bra min man är. Jag läser ofta på er andras bloggar de fina orden ni skriver till era män. Men själv har jag svårt att formulera sådana ord. Det är inte riktigt jag helt enkelt. Blir nästan lite generad precis som när man var liten och såg sina föräldrar kyssas. Hur gör ni för att få orden att bli så fina utan att bli geleigt töntiga??

Men det är dags att göra ett försök.

Detta är till dig Freddan, min man.

Jag vill bara säga att du är den bästa som finns och att jag är enormt stolt över dig och det du gjort. Ingen hade klarat av detta projektet så som du gjort. Alltså allvarligt talat, finns det någon som på allvar ens skulle fundera på att bo inneboende hos sin svärmor i 8 månader?! I en tre rums lägenhet! Med fyra barn (varav en är ganska liten och en är ganska mycket tonåring och de två i mitten har en förkärlek till att retas). Och en fru med två jobb. Och en aldrig sinande ström av varor att packa åt herr Icander. Och kräksjuka på kräksjuka. Och så toppar vi med husbygge under den kallaste och mest snörika vintern i Dalarna på mycket länge.

Hur som helst så måste jag säga att jag hade tur. Tur att du kunde se något i mig då vi möttes av en slump på Karlbergsvägen, med en sjuk (tro det eller ej) sexåring i famnen och en glad ett och ett halvt-åring i vagnen. Det regnade oxå. (Vad miserabelt det låter...) Jag var inte en hotting just då vill jag lova. Det övergår mitt förstånd hur du, då 22 år, kunde se något intressant med mig. Så tur det hade jag. Å kanske en gnutta skicklighet...

Sju år och två barn senare är vi snart ute på andra sidan. Du och jag. Vilket team. I love U!

Over and out...

2 kommentarer:

VILLA VRÅKEN sa...

Men så fint skrivet, tårar i ögonen fick jag!!! Ni är så duktiga som fixat detta, med alla barnen och sjukdommar + att ni jobbat typ 200%......Tänk att ni snart är klara! Ses snart kära grannar! Kramar från hela fam Hagelin

Ina sa...

Det var jätte fint skrivet.

kämpa på det lilla sista nu.. sedan är det över...

kramar
Ina